Att be i Jesu namn?

I veckan så frågade en icke-troende kompis på Twitter vad Jesus hette i efternamn. Det är egentligen en rätt kul fråga och som kompiskretsens Söndagsskolelärare rättade jag till den mentala flugan och kavajen med armbågslappar och harklade mig.

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva KristusmonogrammetFör Jesus hette inte ”Josefsson” i efternamn.

Alltså – enligt traditionen så skulle han ha hetat ”Josefsson” – ”Ben Yoshef” i efternamn. Det är det förväntade. Men Jesus pappa var okänd. Eller snarare, Josefs faderskap var ifrågasatt. Så Jesus kallades i stället ”Marias son” (Mark 6:3, bl a.). Yeshua ben Maryam. Jesus var född utanför äktenskapet och det var inget som omgivningen tänkte låta honom glömma.

Jesus får till och med ett slags ”nom de guerre” av sina fiender – ”Jesus Nasareen”, eller ”Jesus från Nasaret”.

Det är ett tydligt sätt att försöka förlöjliga honom och visa att han inte kunde ha den auktoritet som han själv påstod. Nasaret var en lantis-by i Gallilleen och just meningen ”skulle någon profet komma från Gallilleen?” återkommer i alla evangelierna.

Det är lite som någon gammal mobbare som alltid måste poängtera att någon kommer från Åmål.

Så när till sist romarna hänger skylten på hans kors – ”Iesus Nazarenus, Rex Iudaeorum”, ”Jesus från Nasaret, Judarnas Kung”, så är det lite som att skriva ”Här hänger Judarnas Kung, Jesus, Åmåls stolthet”.

Så långt Söndagsskolan.

Men vad betyder det för oss? När vi ber ”i Jesu namn”?

Kan det innebära att när vi ber i Jesu namn, så är det att vi ställer oss på de förtrycktas sida? Kan det innebära att om vi är ”små”, ”utanför”, osynliggjorda eller fattiga, att det är just vi som Herren kommit för? Att det är vi som är ”saliga” och ”välsignade”?

Att be i Jesu namn är inte att begära eller befalla. Att be i Jesu namn är inte att ta sig auktoritet. Utan att be i Jesu namn, enligt det här sättet att se det, är att komma utblottad och be om rättvisa.

Säg, känner du det underbara namnet?

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | 3 kommentarer

Bibelstudium: Vad sa Jesus? Och vad hörde åhörarna? Och vad hör vi?

För tio år sedan, ganska exakt, hörde jag på en teologisk konferens, en föreläsning av Reb Dutius. Föreläsningen hette ”Jesus som judisk rabbi” och den öppnade ögonen på mig för hur kristen min bild av Jesus var. Som så ofta, när vi går fel i skrifttolkningen, hade jag själv lyckats att göra hoppet från textens varande till här och nu, utan att ta hänsyn till där och då.

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Det var en jättebra föreläsning där många saker i evangelierna faktiskt klarnade för mig; Varför är Jesu släkttavla viktig att ha med, t ex? Vad gör och säger Jesus egentligen vid den där måltiden med lärjungarna? Och så vidare. Det har gjort att jag själv insåg att jag måste börja läsa Bibeln som Jesus hade, på samma språk som Han läste, för att jag skulle närma mig Hans egen tankevärld. Till exempel. Det är gissningsvis den enskilda föreläsning jag hört som påverkat mig mest!

Och i mina egna Bibelstudier har jag sedan den blivit mer och mer noggrann med att försöka fundera över både vad Jesus sade, och vad de första åhörarna hörde.

Idag så predikade jag, och texten var i Lukas 13e kapitel, verserna 18 och 19 – och det blev lite av just ett exempel på det här. Vad säger Jesus, egentligen? Och vad hörde de första åhörarna, egentligen? Och vad innebär det – egentligen – för oss idag?

Så sade han: »Vad är då Guds rike likt? Vad skall jag jämföra det med?

Det är som ett senapskorn som en man sätter i sin trädgård. Det växer och blir till ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.«

Ἔλεγεν οὖν, Τίνι ὁμοία ἐστὶν ἡ βασιλεία τοῦ θεοῦ, καὶ τίνι ὁμοιώσω αὐτήν; ὁμοία ἐστὶν κόκκῳ σινάπεως, ὃν λαβὼν ἄνθρωπος ἔβαλεν εἰς κῆπον ἑαυτοῦ, καὶ ηὔξησεν καὶ ἐγένετο εἰς δένδρον, καὶ τὰ πετεινὰ τοῦ οὐρανοῦ κατεσκήνωσεν ἐν τοῖς κλάδοις αὐτοῦ.

Vad säger Jesus – egentligen?

Det finns detaljer och nyanser i den grekiska grundtexten här, som är lätta att missa. En sådan detalj, som jag just nu lämnar utan djupare behandling är översättningen av ordet ”ἄνθρωπος” som egentligen betyder ”människa”, men som Bibelkommissionen här slentrianöversatt ”man”. Nåväl.

Men jag vill välja att stanna inför några andra ord.

σινάπι – Senap

Det finns två otroligt viktiga faktorer för att ett senapsfrö faktiskt ska växa upp till ett träd, eller inte.

För det första krävs rätt klimat. Senap växer över hela världen och är otroligt lätt att odla, men kan i princip enbart bli till riktiga träd runt Medelhavet och i Mellanöstern.
Det klimat som krävs är korta regnperioder och långa perioder av torka.

Det andra som krävs för att senapsplantan ska bli ett träd, är omvårdnad. Plantan måste beskäras, svaga grenar bindas upp, och så vidare, men i de fall där det blir träd kan de leva länge.

πετεινὰ τοῦ οὐρανοῦ – ”Himmelens fåglar”

Själva begreppet här är egentligen ungefär ”Varje djur med vingar som himlarna täcker”.
En otroligt vacker formulering som inte egentligen går att översätta tillräckligt poetiskt till Svenska.

Men ett försök till bättre översättning skulle vara alla himmelens fåglar. Alla fåglar i alla skyar.

κλάδοις – ”grenar”

Kladois kan absolut översättas ”grenar” men vanligare ”skott” eller rent av ”ymp-ris”, alltså skott som ympas in i trädet. Det Jesus talar om ger bilden av något nytt, något grönskande och något under växt. Kanske dessutom lite ”spretigt”. Framför allt är det inte de tjocka grenarna som menas utan de nyaste och spädaste.

Vad hörde de första åhörarna – egentligen?

"Livets träd" av Charlotte BjörnströmFör det första så hörde de termen ”Guds rike” och tänkte det antagligen ungefär så här: ”Vi är Guds folk. Det här är vårt land. Alltså är det vårt land han talar om – platsen där Gud har herravälde genom sitt folk.”

Bilden av trädet som växer som senap är en drastisk bild. Senap växer fort. Men också att det blir just ett träd, något mäktigt. Något starkt.

Att det är just fåglar som bosätter sig bland dess skott, måste ha betytt något speciellt för dem. För runt omkring dem fanns onekligen bilder av fåglar. De romerska ockupanterna marscherade under örnen på sina standar. Även Babylon hade tidigare haft örnen som symbol. Egypten hade falken som heraldiskt vapen. Och de grekiska trupperna hade en uggla som symbol.

Men det träd som Israel skulle bli – det skulle bli starkt och stort, så stort så att alla de folken blev som småfåglar bland de nya skotten på dess grenar.

Vad säger Jesu bild till oss idag – egentligen?

Men när vi talar om Guds rike idag, vad är det egentligen som åsyftas? Vad är det Jesus menar här?

Först och främst så betyder själva termen βασιλεία τοῦ θεοῦ både Guds rike, men mer Guds herravälde.

Det är det rike, den plats eller i de liv, där Gud kan verka oinskränkt. Det är både det övernaturliga i under och tecken, men också helt enkelt där Guds vilja får ske. ”Så som i Himmelen, så ock på jorden.”

När detta ”rike” sås in i våra liv, är det först kanske litet som ett senapskorn. Vi är andligt blinda och nakna. Någon av oss kanske lider under förtryck. Någon är sjuk. Någon har sociala problem, etc. Vi lever i ett andligt mörker.

Men senapskornet, Guds rike, växer snabbt och vårdar vi Guds rikes värden i våra liv – kärlek, fred, mat, rättfärdighet, frid, glädje… om det får växa, kommer det snart nog att ha vuxit sig till ett träd.

Och i det trädet kan människor från alla folk under himlen finna en plats att bo. Evangeliet – de glada nyheterna – berör dem. Din granne kan vara en fågel. Din vän eller din familj kan vara fåglar. Och de får bo i frid, gläde, beskydd, kärlek, i det som fått växa i dig.

 

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Teologi som ger ungdomar självmordstankar är dålig teologi. Alltid.

”Ty så älskade Gud världen…” är inledningen på den mest kända versen i Nya Testamentet. Här finns inga asterisker. Inga undantag. Varje människa du möter är skapad och älskad av Gud.

En församling byggd på kärlek.

Jag vill bara att det här ska vara solklart. Att vi är överens om åtminstone grunderna i kristen tro, innan vi går vidare.

Jag tror dessutom att alla kristna är överens om att vi inte kan göra oss förtjänta av en relation med Jesus, men att Gud visar sin kärlek till oss genom att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare (Rom 5:8). Det var alltså inte så att Gud höll upp en mätsticka och sa att ”du måste vara minst så här helig, innan du är välkommen hos Mig”. I stället höll Han sin famn öppen för oss, när vi som minst förtjänade det.

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår.Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Romarbrevet 8:28-39

Det finns alltså ingenting – INGENTING – som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty så älskade Gud. HELA världen. Utan asterisker. Utan undantag. Allting har sitt ursprung i Guds kärlek.

Det här är Goda Nyheter. Evangelium. Oavsett vad vi gjort, älskar Herren oss. (Luk 15). Herren säger inte ens ”omvänd dig först, så kan du komma sedan. Han dör för oss ”medan vi ännu [är] syndare”. Och det är så viktigt att vi hajar det här och är överens om detta innan vi bygger på med något mer i vår teologi, alls.

Historien börjar med Guds kärlek. Historien om Världen. Om Guds Frälsningsplan. Och historien om dig och mig. I allt är vi inneslutna i Guds kärlek.

Jag skriver detta för att i helgen såg jag dokumentären ”Syndarna”. Det är en måste-tittning för alla som arbetar i någon typ av församlingsarbete, men framför allt för oss som har förtroende att förkunna.

Jesus Facepalm

I dokumentären skildras två personers uppväxt inom två olika församlingar ur Pingstkyrkan, men jag tror, nej vet, att det kunde vara vilken kyrka som helst. Båda berättar om de många positiva saker de fått med sig. Hur de fått vänner och upplevelser – lägerveckor och ungdomssamlingar. Den trygga miljön. Värmen.

Men

Båda har också stött på en teologi som fått dem att till sist överväga att ta sina liv.

Och det är här jag vill skrika!

Om du predikar – och din förkunnelse får åhörare att vilja ta sitt liv – då är det en dålig predikan. Helt enkelt.

Punkt och slut och färdigdiskuterat.

Om du tänker efter förstår du att det är sant. Gud är livets Gud. Den Levande. Han vill inte att någon enda person ska gå förlorad. Och om vi nu kommit fram till, redan tidigare, att fundamentet i vår tro är att Herren älskar ALLA MÄNNISKOR – hela Kosmos – på ett sätt så att INGENTING kan skilja oss ifrån den kärleken… …ja, om allt detta är sant, då kan inte Guds vilja vara att någon skall ta livet av sig.

Och i så fall – om du predikar ett budskap, eller på ett sätt, som får människor att vilja ta livet av sig, så speglar det inte Gud. Inte vem Gud är. Inte hur Gud känner för de människorna. Och det är inte Goda Nyheter – Evangelium – som förkunnas. Predikan är därmed… dålig. Kass. Sådär ”bättre-med-en-kvarnsten-om-halsen-och-kastas-i-havet”-dålig.

Det är så enkelt. Man kan INTE försvara det med ”båda sakerna kan vara sanna”, för – igen – där finns inga asterisker. Inga undantag. Det handlar om att faktiskt inte gå omvägar kring de texter som du tycker obekväma – de som säger att Guds Kärlek är chockerande.

I bästa fall är det bara ett misstag, där predikanten inte klarar av att skilja mellan förgrund och bakgrund, centrum och periferi i läran. Och därmed kan behöva lite handfast handledning. Men i sämsta fall – när någon tar livet av sig – tar du ansvar för vad du predikat? Hur du uttryckt det? Är ens frågan som du har så starka åsikter om så viktig att du hellre offrar liv än har fel?

Vad gör det oss predikanter till om vi predikar så att resultatet blir död – inte liv?

Och vad gör det oss förkunnare till om vi vänder bort blicken, när våra kolleger predikar på det sättet?

 

Publicerat i Dogmatik, Församlingsteologi, Själavård, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Reducerad till en funktionsnedsättning

De kom till Betsaida. Några ledde fram en blind och bad Jesus att röra vid honom. Han tog den blindes hand och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: »Ser du något?«  Han såg upp och sa: »Jag ser människorna, men de ser ut som träd som går omkring.«  Då lade han än en gång händerna på hans ögon, synen fick skärpa *, och han blev botad och såg allting klart.  Jesus skickade hem honom och sa: »Gå inte ens in i byn!«

Mark 8:22-26, Bibel 2026

Ögonprotes med sugpropp för att ta ur den.

Att ha en funktionsnedsättning är att bli reducerad till att inte ha en identitet bortanför funktionsnedsättningen. Bibeltexten möter oss, i alla svenska översättningar, med formuleringar som ”den blinde”, ”den döve”, ”den lame” och så vidare.

Vi med funktionsnedsättning är inte längre människor – ”den lame mannen”, ”den blinda personen”.

Vi är inte ens längre ett substantiv. Vi har blivit adjektiv – ”blind”, ”lam”, ”döv”.

Och jag längtar till den dagen då vi både i församlingen och i Bibelöversättningarna får synas och vara människor.

Publicerat i Exegetik, Församlingsteologi, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Vad är din bokhyllas budskap?

”Bibeln säger…”
”Bibelns budskap är…”

Ju mer en läser i Bibeln, desto mer blir den här typen av uttalanden mer och mer… …underliga.

Två tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Två Tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Det framstår tydligt, även vid en ytlig genomläsning, att Bibeln är en antologi av texter
– nedtecknade och samlade under omkring 1600 år, ungefär
– av olika människor,
– i olika tider,
– i olika länder,
– med olika kulturer,
– med olika agendor,
– med olika sätt att förstå Gud,
– med olika språk,
– i olika typer av litterära genres.

Läs ovanstående igen, innan du blir upprörd. Och inse att det är skillnad mellan hur en jarl i hovet hos ockupationsmakten Babylon nedtecknar, tänker och förstår Gud och en läkare, i Israel, 600 år senare. Kulturerna är olika.

Till och med när vi följer en enskild författare, som Paulus, ser vi hur hans syn i vissa frågor utvecklas, hur han faktiskt ändrar uppfattning mellan olika brev han skriver och så vidare. Det är inget konstigt. Alla människor hinner utvecklas och ändra uppfattning under ett par decennier av sina liv.

Men det innebär att det är väldigt svårt – nej, omöjligt – att tala om att Bibeln har ett budskap. Eller att det finns en Biblisk sanning. Det är som att fråga någon enskild person ”vad har din bokhylla för buskap?” eller ”Vilken är din bokhyllas sanning?” – Din bokhylla kanske innehåller litteratur i olika genres, av olika språk och av olika författare. Men det går inte att ta en bok på måfå ur den och säga ”det här är huvudbudskapet i den här bokhyllan”.

Än mindre går det att ta en mening på en sida, ur en valfri bok och hävda att ”det här är den här bokhyllans inställning till…”

Så varför tillåter sig så många den inställningen när det kommer till texterna i Bibeln?

Publicerat i Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Ta fasta på rättvisan

I Jesaja boks 58 kapitel finns en fantastisk text;

Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: »Här är jag.«
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,

om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.

Herren skall alltid leda dig,
han mättar dig i ödemarken
och ger styrka åt benen i din kropp.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig sinar.

Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,
gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.
Du kommer att kallas
»den som murar igen rämnorna«,
»den som gör det nedrivna beboeligt«.

Vi kristna är just nu inne i Fastan – fyrtio dagar som förbereder oss för Påsken – och tänk vilken grej Fastan kan vara, när vi verkligen funderar över den!

Att breda en smörgås – kan det vara tillbedjan? Kan det vara något som gör att Kristi kärlek syns?

Redan i inledningen på texten står det klart, först och främst, att fasta är inget man gör av plikt, eller för att visa hur from man är. Nej, i stället är det något Gud inbjuder oss till.

Att fasta kan få vara att lägga av sig det som tynger. Orättfärdiga bojor och tunga ok. I livet, alltså. Vi bjuds av Gud själv in att ”skruva ner volymen” på det som vanligtvis binder oss. ”Den vanliga trallen.” Så att vi kan fokusera vår energi på att uppfatta vad Gud vill med våra liv – ja kanske till och med träna oss i en livsstil som Herren vill för oss. En livsstil av enkelhet, tacksamhet och solidaritet.

Sett som en inbjudan handlar inte fastan så mycket om vad som är ”förbjudet” eller påbjudet att äta. I stället handlar det om vad vi själva kan behöva tysta för att kunna omprioritera i våra liv;

Kanske rör det sig om de där streamingtjänsterna som vi gett så mycket tid och pengar under de senaste årens pandemi? Kanske rör det sig om att avstå från bilen, eller kanske till och med bussen, för att använda cykeln i stället?

När vi säger nej till oss själva på de här områdena ser vi direkt att vi frigör resurser – just de resurser som behövs för resten av fastan: ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!”

Vi bjuds in att fasta för vår egen skull – men resultatet blir att våra liv, direkt, kan bli till välsignelse för någon annan! En omedelbar mobilisering, av Gud själv, för Guds mission att förvandla hela världen!

Jo – fasta kan handla om mat också. Många kristna, världen över, äter exempelvis inte kött alls under fastan. Några minskar över huvud taget på matintaget. Men framför allt handlar det om en motståndshandling – att inte gå med på att själviskhet inte måste vara norm för det här livet.

Kanske blir det det allra viktigaste. Att bevisa för oss själva att vi kan leva på ett annat sätt. Att vi kan träna oss till att tänka och handla annorlunda. Att vi kan bli verktyg i Guds händer för att breda ut rättfärdighet och rättvisa. Tänk att världen kan förändras om vi lär oss att försaka och ge frikostigt!

Publicerat i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Lärjungaskap | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Kan dopsyn vara en språkfråga?

Som en del av mitt jobb håller jag just nu på att läsa igenom bland annat Markusevangeliet för att komma med glada tillrop och konstruktiv kritik på den nya översättning som Bibelsällskapet tänker ge ut 2026.

Det uppdraget känns som ett stort förtroende och det leder fram till en massa nya tankar. En del kan säkert bli till bloggposter här, andra kommer inte bli det. Men det finns en fråga som slår mig, igen och igen, i arbetet.

Ibland gör det skillnad i hur vi förstår enskilda ord som formar vår teologi inom ett visst område.

Här kommer en vers – Markus 1:4 – och ett kort studium om hur man översätter den andra satsen i den grekiska meningen.

Så trädde Johannes fram och döpte i öknen och förkunnade ett dop till förändring och syndernas förlåtelse.

ἐγένετο Ἰωάννης [ὁ] βαπτίζων ἐν τῇ ἐρήμῳ καὶ κηρύσσων βάπτισμα μετανοίας εἰς ἄφεσιν ἁμαρτιῶν.

Översättningen ”förändring” (av sinnet) är snygg. Absolut. ”Metanoia” betyder just ”ändra sinnet”, och den direkta översättningen kan säkert säga något viktigt till nutidsmänniskan som begreppet ”omvändelse” inte riktigt förmår att fånga.

Den andra satsen i meningen är dock svår att översätta på ett snyggt sätt, till svenska.

Den börjar ”κηρύσσων βάπτισμα μετανοίας εἰς ἄφεσιν ἁμαρτιῶν”,”förkunnade omvändelsens dop”, eller ”förkunnade ändringens dop”. Här stoppar översättaren in ett ”och” men det finns inget ”kai” sedan i grundtexten. Utan i stället prepositionen ”eis” före ”räddningen från synd” eller ”syndernas förlåtelse”.

Läsningen kan både alltså bli att Johannes förkunnar ett dop till följd av omvändelse (metanoia) efter befrielse från synd eller ett dop efter omvändelse som ger syndernas förlåtelse / befrielse från synd. Läsningen av prepositionen gör stor skillnad i översättningen och förståelsen av dopets betydelse här.

Det är svårt att frigöra sig från sin egen dopteologi när texten läses – jag inser det. Verkar dopet frälsande, i sig, eller är det en respons på en frälsning som redan skett?

Jag tänker inte försöka försvara endera teologiska uppfattningen om dopets betydelse. Jag hör själv till Frälsningsarmén – ett samfund som närmast höll på att splittras innan det hunnit bli femton år gammalt, på grund av sådana här frågor. (Inom Frälsis är inställningen numera att medlemmarna uppmanas följa sitt eget samvete och låta sig döpas enligt den ordning de har frid över. Det är därför vi inte praktiserar dopet i våra egna led.)

Finns det en bättre översättning? En som lämnar plats för tvetydigheten i grundspråket? Eller är det rimligt att göra ett val, som översättare, och sedan redogöra, exempelvis i notapparaten, över olika läsningar och tolkningar?

Törs vi fundera tillsammans?

Publicerat i Exegetik, Sakramental teologi, Språklig Exegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Vem är blind, egentligen?

Ett kort bibelstudium om Bartimeus, Jesus och de övriga ur Luk 18:35-43

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.« De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: »Davids son, förbarma dig över mig.« Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: »Vad vill du att jag skall göra för dig?« Han svarade: »Herre, gör så att jag kan se igen.« Jesus sade: »Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.« Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

Den här texten är intressant på så många sätt, men inte minst för att den faktiskt talar om blindhet och syn på minst två olika sätt. En fysisk – och en andlig. Och hur Jesus kan bota båda sorterna.

Kvinna lär sig läsa punktskriftDet första tecknet på andlig blindhet uppvisas ”de som gick främst”. De som säger till Bartimeus att inte störa Jesus. De som tror att de själva har bättre koll på vad som är viktigt för Gud. 

Varför skulle Bartimeus hålla sig åt sidan, i bakgrunden? Vad var så viktigt för dem, som gjorde att de menade att Jesus behövde skynda sig förbi och inte ägna tid åt mötet med en blind person?

Men andlig klarsyn är att vara medveten om att Gud faktiskt verkar i andra personers liv. Att vi själva inte vet bäst. I livet hos varje människa vi möter, är Herren redan närvarande. Och att ha andlig klarsyn är att lägga märke till det. Lyssna efter det. Bekräfta det. Hos Jesus manifesteras det, i den här texten, i frågan ”Vad vill du att jag ska göra för dig”. Han frågar. Han förutsätter inte. 

Bartimeus kanske behövde få sina synder förlåtna? Han kanske var hemlös och behövde ett hem? Vi vet att han var fattig – han kanske behövde ett jobb?

(Jo – Jesus visste förstås. Jesus är Jesus. Men VI vet inte. VI är inte Jesus. Vi måste i stället lita till Gud, inte till våra egna föreställningar.)

Att ha syn i det andliga är ytterst att kunna avgöra vad som är gott och ont. Att bedöma frukten av vad som sägs och görs. Att bli medveten om vad som är Guds verk och vad som inte är det.

I texten står det, i grundtexten, ”πᾶς ὁ λαòς ιδὠν” – ”allt folket som förstod (detta)”. Ordet kan översättas ”såg detta”, men lika gärna ”förstod” – en dubbeltydighet som pekar på att det faktiskt handlar om en syn i det andliga. Att förstå att det som sker är från Gud.

Så, utrustad med de här kunskaperna – att texten tycks både berätta om fysisk såväl som andlig syn – vad betyder den för oss? Vad gör den för skillnad?

Ja, kanske kan den leda till någon slags ödmjukhet. Vi kanske kan be att få syn på Gud i mötet med Den Andre. Vi kanske kan lära oss att höra Andens viskning i någons liv, även när den kommer oväntat. Och vi kanske lära oss att bedöma på frukten – inget annat – vad som är gott eller ont? Vad, som kommer ur en människa, leder till mer kärlek, mer tålamod? Vad leder till mer fördragsamhet till människor som inte är som jag? Och vad leder till en förkrympt kärlek? Vad leder till att jag inte möter människor med värme, öppenhet, glädje, frimodighet och visshet att Herren redan finns i deras liv?

Kanske har vi hört saker sägas, i Jesu namn, men som ändå inte är kristet? Något som gjort att vi krympt som människor eller att våra hjärtan blivit mindre?

Kanske behöver vi mer av Andlig klarsyn. Och kanske behöver vi också möta Jesus och bli helade i vår blindhet.

Publicerat i Diakoni, Exegetik, Lärjungaskap, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Sola Scriptura” i G(ud)-Punkten

Jag är med som gäst i Podden ”G(ud)-punkten”. Och första samtalet handlar om Bibeln. Om frågor som hur mycket Bibel vi måste läsa för att vara kristna. Hur mycket plats ska / får Bibeln ta i livet?

Som ni hör har jag inte fått några förberedda frågor, utan samtalet flyter på helt spontant. Det innebär också att det inte är några förberedda svar och som vanligt inga facit.

 

Publicerat i #DagensKyrkohistoriaFörIckeNördar, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Lärjungaskap, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Profetera – hur enkelt är det? (Ett grundtextstudium)

ὁ δὲ προφητεύων ἀνθρώποις λαλεῖ οἰκοδομὴν καὶ παράκλησιν καὶ παραμυθίαν.
— 1 Kor 14:3

Den lilla versen ur Första Korinthierbrevet innehåller en stor hemlighet. Samtliga tre verb här kan nämligen översättas ”trösta” på svenska. Alltså ”Men den som profeterar talar till människor, han tröstar, tröstar och tröstar”. 

I morgonandakten på jobbet idag läste vi en enda vers ur Jesaja bok – Kapitel 50, vers 4

Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.

Att vara en lärjunge, att vara en profet – att överlåta, helga, vår röst och våra ord till att användas av Gud själv, tycks handla om… Tröst. Att inge den trötte mod.

Tänker vi på det profetiska ordet som tröst? När vi profeterar – försöker vi förmedla tröst? Och när vi tröstar – är det rent av att överlåta våra ord till att användas av Gud?

 

Publicerat i Diakoni, Exegetik, Lärjungaskap, Själavård, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar