Teologi som ger ungdomar självmordstankar är dålig teologi. Alltid.

”Ty så älskade Gud världen…” är inledningen på den mest kända versen i Nya Testamentet. Här finns inga asterisker. Inga undantag. Varje människa du möter är skapad och älskad av Gud.

En församling byggd på kärlek.

Jag vill bara att det här ska vara solklart. Att vi är överens om åtminstone grunderna i kristen tro, innan vi går vidare.

Jag tror dessutom att alla kristna är överens om att vi inte kan göra oss förtjänta av en relation med Jesus, men att Gud visar sin kärlek till oss genom att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare (Rom 5:8). Det var alltså inte så att Gud höll upp en mätsticka och sa att ”du måste vara minst så här helig, innan du är välkommen hos Mig”. I stället höll Han sin famn öppen för oss, när vi som minst förtjänade det.

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår.Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Romarbrevet 8:28-39

Det finns alltså ingenting – INGENTING – som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty så älskade Gud. HELA världen. Utan asterisker. Utan undantag. Allting har sitt ursprung i Guds kärlek.

Det här är Goda Nyheter. Evangelium. Oavsett vad vi gjort, älskar Herren oss. (Luk 15). Herren säger inte ens ”omvänd dig först, så kan du komma sedan. Han dör för oss ”medan vi ännu [är] syndare”. Och det är så viktigt att vi hajar det här och är överens om detta innan vi bygger på med något mer i vår teologi, alls.

Historien börjar med Guds kärlek. Historien om Världen. Om Guds Frälsningsplan. Och historien om dig och mig. I allt är vi inneslutna i Guds kärlek.

Jag skriver detta för att i helgen såg jag dokumentären ”Syndarna”. Det är en måste-tittning för alla som arbetar i någon typ av församlingsarbete, men framför allt för oss som har förtroende att förkunna.

Jesus Facepalm

I dokumentären skildras två personers uppväxt inom två olika församlingar ur Pingstkyrkan, men jag tror, nej vet, att det kunde vara vilken kyrka som helst. Båda berättar om de många positiva saker de fått med sig. Hur de fått vänner och upplevelser – lägerveckor och ungdomssamlingar. Den trygga miljön. Värmen.

Men

Båda har också stött på en teologi som fått dem att till sist överväga att ta sina liv.

Och det är här jag vill skrika!

Om du predikar – och din förkunnelse får åhörare att vilja ta sitt liv – då är det en dålig predikan. Helt enkelt.

Punkt och slut och färdigdiskuterat.

Om du tänker efter förstår du att det är sant. Gud är livets Gud. Den Levande. Han vill inte att någon enda person ska gå förlorad. Och om vi nu kommit fram till, redan tidigare, att fundamentet i vår tro är att Herren älskar ALLA MÄNNISKOR – hela Kosmos – på ett sätt så att INGENTING kan skilja oss ifrån den kärleken… …ja, om allt detta är sant, då kan inte Guds vilja vara att någon skall ta livet av sig.

Och i så fall – om du predikar ett budskap, eller på ett sätt, som får människor att vilja ta livet av sig, så speglar det inte Gud. Inte vem Gud är. Inte hur Gud känner för de människorna. Och det är inte Goda Nyheter – Evangelium – som förkunnas. Predikan är därmed… dålig. Kass. Sådär ”bättre-med-en-kvarnsten-om-halsen-och-kastas-i-havet”-dålig.

Det är så enkelt. Man kan INTE försvara det med ”båda sakerna kan vara sanna”, för – igen – där finns inga asterisker. Inga undantag. Det handlar om att faktiskt inte gå omvägar kring de texter som du tycker obekväma – de som säger att Guds Kärlek är chockerande.

I bästa fall är det bara ett misstag, där predikanten inte klarar av att skilja mellan förgrund och bakgrund, centrum och periferi i läran. Och därmed kan behöva lite handfast handledning. Men i sämsta fall – när någon tar livet av sig – tar du ansvar för vad du predikat? Hur du uttryckt det? Är ens frågan som du har så starka åsikter om så viktig att du hellre offrar liv än har fel?

Vad gör det oss predikanter till om vi predikar så att resultatet blir död – inte liv?

Och vad gör det oss förkunnare till om vi vänder bort blicken, när våra kolleger predikar på det sättet?

 

Publicerat i Dogmatik, Församlingsteologi, Själavård, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Reducerad till en funktionsnedsättning

De kom till Betsaida. Några ledde fram en blind och bad Jesus att röra vid honom. Han tog den blindes hand och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: »Ser du något?«  Han såg upp och sa: »Jag ser människorna, men de ser ut som träd som går omkring.«  Då lade han än en gång händerna på hans ögon, synen fick skärpa *, och han blev botad och såg allting klart.  Jesus skickade hem honom och sa: »Gå inte ens in i byn!«

Mark 8:22-26, Bibel 2026

Ögonprotes med sugpropp för att ta ur den.

Att ha en funktionsnedsättning är att bli reducerad till att inte ha en identitet bortanför funktionsnedsättningen. Bibeltexten möter oss, i alla svenska översättningar, med formuleringar som ”den blinde”, ”den döve”, ”den lame” och så vidare.

Vi med funktionsnedsättning är inte längre människor – ”den lame mannen”, ”den blinda personen”.

Vi är inte ens längre ett substantiv. Vi har blivit adjektiv – ”blind”, ”lam”, ”döv”.

Och jag längtar till den dagen då vi både i församlingen och i Bibelöversättningarna får synas och vara människor.

Publicerat i Exegetik, Församlingsteologi, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Vad är din bokhyllas budskap?

”Bibeln säger…”
”Bibelns budskap är…”

Ju mer en läser i Bibeln, desto mer blir den här typen av uttalanden mer och mer… …underliga.

Två tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Två Tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Det framstår tydligt, även vid en ytlig genomläsning, att Bibeln är en antologi av texter
– nedtecknade och samlade under omkring 1600 år, ungefär
– av olika människor,
– i olika tider,
– i olika länder,
– med olika kulturer,
– med olika agendor,
– med olika sätt att förstå Gud,
– med olika språk,
– i olika typer av litterära genres.

Läs ovanstående igen, innan du blir upprörd. Och inse att det är skillnad mellan hur en jarl i hovet hos ockupationsmakten Babylon nedtecknar, tänker och förstår Gud och en läkare, i Israel, 600 år senare. Kulturerna är olika.

Till och med när vi följer en enskild författare, som Paulus, ser vi hur hans syn i vissa frågor utvecklas, hur han faktiskt ändrar uppfattning mellan olika brev han skriver och så vidare. Det är inget konstigt. Alla människor hinner utvecklas och ändra uppfattning under ett par decennier av sina liv.

Men det innebär att det är väldigt svårt – nej, omöjligt – att tala om att Bibeln har ett budskap. Eller att det finns en Biblisk sanning. Det är som att fråga någon enskild person ”vad har din bokhylla för buskap?” eller ”Vilken är din bokhyllas sanning?” – Din bokhylla kanske innehåller litteratur i olika genres, av olika språk och av olika författare. Men det går inte att ta en bok på måfå ur den och säga ”det här är huvudbudskapet i den här bokhyllan”.

Än mindre går det att ta en mening på en sida, ur en valfri bok och hävda att ”det här är den här bokhyllans inställning till…”

Så varför tillåter sig så många den inställningen när det kommer till texterna i Bibeln?

Publicerat i Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Ta fasta på rättvisan

I Jesaja boks 58 kapitel finns en fantastisk text;

Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: »Här är jag.«
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,

om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.

Herren skall alltid leda dig,
han mättar dig i ödemarken
och ger styrka åt benen i din kropp.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig sinar.

Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,
gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.
Du kommer att kallas
»den som murar igen rämnorna«,
»den som gör det nedrivna beboeligt«.

Vi kristna är just nu inne i Fastan – fyrtio dagar som förbereder oss för Påsken – och tänk vilken grej Fastan kan vara, när vi verkligen funderar över den!

Att breda en smörgås – kan det vara tillbedjan? Kan det vara något som gör att Kristi kärlek syns?

Redan i inledningen på texten står det klart, först och främst, att fasta är inget man gör av plikt, eller för att visa hur from man är. Nej, i stället är det något Gud inbjuder oss till.

Att fasta kan få vara att lägga av sig det som tynger. Orättfärdiga bojor och tunga ok. I livet, alltså. Vi bjuds av Gud själv in att ”skruva ner volymen” på det som vanligtvis binder oss. ”Den vanliga trallen.” Så att vi kan fokusera vår energi på att uppfatta vad Gud vill med våra liv – ja kanske till och med träna oss i en livsstil som Herren vill för oss. En livsstil av enkelhet, tacksamhet och solidaritet.

Sett som en inbjudan handlar inte fastan så mycket om vad som är ”förbjudet” eller påbjudet att äta. I stället handlar det om vad vi själva kan behöva tysta för att kunna omprioritera i våra liv;

Kanske rör det sig om de där streamingtjänsterna som vi gett så mycket tid och pengar under de senaste årens pandemi? Kanske rör det sig om att avstå från bilen, eller kanske till och med bussen, för att använda cykeln i stället?

När vi säger nej till oss själva på de här områdena ser vi direkt att vi frigör resurser – just de resurser som behövs för resten av fastan: ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!”

Vi bjuds in att fasta för vår egen skull – men resultatet blir att våra liv, direkt, kan bli till välsignelse för någon annan! En omedelbar mobilisering, av Gud själv, för Guds mission att förvandla hela världen!

Jo – fasta kan handla om mat också. Många kristna, världen över, äter exempelvis inte kött alls under fastan. Några minskar över huvud taget på matintaget. Men framför allt handlar det om en motståndshandling – att inte gå med på att själviskhet inte måste vara norm för det här livet.

Kanske blir det det allra viktigaste. Att bevisa för oss själva att vi kan leva på ett annat sätt. Att vi kan träna oss till att tänka och handla annorlunda. Att vi kan bli verktyg i Guds händer för att breda ut rättfärdighet och rättvisa. Tänk att världen kan förändras om vi lär oss att försaka och ge frikostigt!

Publicerat i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Lärjungaskap | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Kan dopsyn vara en språkfråga?

Som en del av mitt jobb håller jag just nu på att läsa igenom bland annat Markusevangeliet för att komma med glada tillrop och konstruktiv kritik på den nya översättning som Bibelsällskapet tänker ge ut 2026.

Det uppdraget känns som ett stort förtroende och det leder fram till en massa nya tankar. En del kan säkert bli till bloggposter här, andra kommer inte bli det. Men det finns en fråga som slår mig, igen och igen, i arbetet.

Ibland gör det skillnad i hur vi förstår enskilda ord som formar vår teologi inom ett visst område.

Här kommer en vers – Markus 1:4 – och ett kort studium om hur man översätter den andra satsen i den grekiska meningen.

Så trädde Johannes fram och döpte i öknen och förkunnade ett dop till förändring och syndernas förlåtelse.

ἐγένετο Ἰωάννης [ὁ] βαπτίζων ἐν τῇ ἐρήμῳ καὶ κηρύσσων βάπτισμα μετανοίας εἰς ἄφεσιν ἁμαρτιῶν.

Översättningen ”förändring” (av sinnet) är snygg. Absolut. ”Metanoia” betyder just ”ändra sinnet”, och den direkta översättningen kan säkert säga något viktigt till nutidsmänniskan som begreppet ”omvändelse” inte riktigt förmår att fånga.

Den andra satsen i meningen är dock svår att översätta på ett snyggt sätt, till svenska.

Den börjar ”κηρύσσων βάπτισμα μετανοίας εἰς ἄφεσιν ἁμαρτιῶν”,”förkunnade omvändelsens dop”, eller ”förkunnade ändringens dop”. Här stoppar översättaren in ett ”och” men det finns inget ”kai” sedan i grundtexten. Utan i stället prepositionen ”eis” före ”räddningen från synd” eller ”syndernas förlåtelse”.

Läsningen kan både alltså bli att Johannes förkunnar ett dop till följd av omvändelse (metanoia) efter befrielse från synd eller ett dop efter omvändelse som ger syndernas förlåtelse / befrielse från synd. Läsningen av prepositionen gör stor skillnad i översättningen och förståelsen av dopets betydelse här.

Det är svårt att frigöra sig från sin egen dopteologi när texten läses – jag inser det. Verkar dopet frälsande, i sig, eller är det en respons på en frälsning som redan skett?

Jag tänker inte försöka försvara endera teologiska uppfattningen om dopets betydelse. Jag hör själv till Frälsningsarmén – ett samfund som närmast höll på att splittras innan det hunnit bli femton år gammalt, på grund av sådana här frågor. (Inom Frälsis är inställningen numera att medlemmarna uppmanas följa sitt eget samvete och låta sig döpas enligt den ordning de har frid över. Det är därför vi inte praktiserar dopet i våra egna led.)

Finns det en bättre översättning? En som lämnar plats för tvetydigheten i grundspråket? Eller är det rimligt att göra ett val, som översättare, och sedan redogöra, exempelvis i notapparaten, över olika läsningar och tolkningar?

Törs vi fundera tillsammans?

Publicerat i Exegetik, Sakramental teologi, Språklig Exegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Vem är blind, egentligen?

Ett kort bibelstudium om Bartimeus, Jesus och de övriga ur Luk 18:35-43

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.« De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: »Davids son, förbarma dig över mig.« Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: »Vad vill du att jag skall göra för dig?« Han svarade: »Herre, gör så att jag kan se igen.« Jesus sade: »Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.« Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

Den här texten är intressant på så många sätt, men inte minst för att den faktiskt talar om blindhet och syn på minst två olika sätt. En fysisk – och en andlig. Och hur Jesus kan bota båda sorterna.

Kvinna lär sig läsa punktskriftDet första tecknet på andlig blindhet uppvisas ”de som gick främst”. De som säger till Bartimeus att inte störa Jesus. De som tror att de själva har bättre koll på vad som är viktigt för Gud. 

Varför skulle Bartimeus hålla sig åt sidan, i bakgrunden? Vad var så viktigt för dem, som gjorde att de menade att Jesus behövde skynda sig förbi och inte ägna tid åt mötet med en blind person?

Men andlig klarsyn är att vara medveten om att Gud faktiskt verkar i andra personers liv. Att vi själva inte vet bäst. I livet hos varje människa vi möter, är Herren redan närvarande. Och att ha andlig klarsyn är att lägga märke till det. Lyssna efter det. Bekräfta det. Hos Jesus manifesteras det, i den här texten, i frågan ”Vad vill du att jag ska göra för dig”. Han frågar. Han förutsätter inte. 

Bartimeus kanske behövde få sina synder förlåtna? Han kanske var hemlös och behövde ett hem? Vi vet att han var fattig – han kanske behövde ett jobb?

(Jo – Jesus visste förstås. Jesus är Jesus. Men VI vet inte. VI är inte Jesus. Vi måste i stället lita till Gud, inte till våra egna föreställningar.)

Att ha syn i det andliga är ytterst att kunna avgöra vad som är gott och ont. Att bedöma frukten av vad som sägs och görs. Att bli medveten om vad som är Guds verk och vad som inte är det.

I texten står det, i grundtexten, ”πᾶς ὁ λαòς ιδὠν” – ”allt folket som förstod (detta)”. Ordet kan översättas ”såg detta”, men lika gärna ”förstod” – en dubbeltydighet som pekar på att det faktiskt handlar om en syn i det andliga. Att förstå att det som sker är från Gud.

Så, utrustad med de här kunskaperna – att texten tycks både berätta om fysisk såväl som andlig syn – vad betyder den för oss? Vad gör den för skillnad?

Ja, kanske kan den leda till någon slags ödmjukhet. Vi kanske kan be att få syn på Gud i mötet med Den Andre. Vi kanske kan lära oss att höra Andens viskning i någons liv, även när den kommer oväntat. Och vi kanske lära oss att bedöma på frukten – inget annat – vad som är gott eller ont? Vad, som kommer ur en människa, leder till mer kärlek, mer tålamod? Vad leder till mer fördragsamhet till människor som inte är som jag? Och vad leder till en förkrympt kärlek? Vad leder till att jag inte möter människor med värme, öppenhet, glädje, frimodighet och visshet att Herren redan finns i deras liv?

Kanske har vi hört saker sägas, i Jesu namn, men som ändå inte är kristet? Något som gjort att vi krympt som människor eller att våra hjärtan blivit mindre?

Kanske behöver vi mer av Andlig klarsyn. Och kanske behöver vi också möta Jesus och bli helade i vår blindhet.

Publicerat i Diakoni, Exegetik, Lärjungaskap, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Sola Scriptura” i G(ud)-Punkten

Jag är med som gäst i Podden ”G(ud)-punkten”. Och första samtalet handlar om Bibeln. Om frågor som hur mycket Bibel vi måste läsa för att vara kristna. Hur mycket plats ska / får Bibeln ta i livet?

Som ni hör har jag inte fått några förberedda frågor, utan samtalet flyter på helt spontant. Det innebär också att det inte är några förberedda svar och som vanligt inga facit.

 

Publicerat i #DagensKyrkohistoriaFörIckeNördar, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Lärjungaskap, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Profetera – hur enkelt är det? (Ett grundtextstudium)

ὁ δὲ προφητεύων ἀνθρώποις λαλεῖ οἰκοδομὴν καὶ παράκλησιν καὶ παραμυθίαν.
— 1 Kor 14:3

Den lilla versen ur Första Korinthierbrevet innehåller en stor hemlighet. Samtliga tre verb här kan nämligen översättas ”trösta” på svenska. Alltså ”Men den som profeterar talar till människor, han tröstar, tröstar och tröstar”. 

I morgonandakten på jobbet idag läste vi en enda vers ur Jesaja bok – Kapitel 50, vers 4

Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.

Att vara en lärjunge, att vara en profet – att överlåta, helga, vår röst och våra ord till att användas av Gud själv, tycks handla om… Tröst. Att inge den trötte mod.

Tänker vi på det profetiska ordet som tröst? När vi profeterar – försöker vi förmedla tröst? Och när vi tröstar – är det rent av att överlåta våra ord till att användas av Gud?

 

Publicerat i Diakoni, Exegetik, Lärjungaskap, Själavård, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Bibeln nämner inte homosexualitet. Alls.

Vad säger Bibeln? Egentligen?

Just nu pågår inom EFK – ett av Sveriges största frikyrkosamfund – ett ”samtal” om hur man ske se på frågor rörande homosexualitet. En arbetsgrupp inom samfundsledningen har tagit initiativ till att fråga församlingarna kring hur de resonerar och det innebär att flera konservativa debattörer, både inom och utanför samfundet, öppet beskyller samfundsledningen och arbetsgruppen för att vara ”sekulära” och ”ifrågasätta Bibeln”.

En församling byggd på kärlek. (Ja, jag vet att stenen är en grundsten från en kyrka vid Gennesaret och inte i Efesos, men…)

Men oavsett den samtida kontexten kan vi emellanåt stöta på den här missuppfattningen. Att Bibeln, på något sätt skulle ha något sagt om olika sexuella läggningar (eller, vilket varit populärt ungefär ett decennium – om olika könstillhörighet). Det är helt enkelt fel.

Jag vet att det just nu finns många som blir upprörda, men de får faktiskt finna sig i att ha fel, just nu. Eller försöka förklara – inte enbart beskylla mig (och andra) för att ha fel, eller inte vara troende, eller försöka dribbla bort gudsordet.

Helt enkelt för att ordet ”Homosexualitet” existerar inte, när Bibeln skrevs. Bibeln innehåller inga resonemang om ”sexualitet”, över huvud taget, såsom vi förstår ordet idag. Själva ordet ”homosexualitet” (och förvisso ”heterosexualitet”) förekom inte före 1886 (liksom ”sadism” och ”masochism”). Alla dessa termer – alltså även ”heterosexualitet” – uppfanns för att beskriva vad man i Tyskland vid den tiden ansåg vara mentala sjukdomar. ”Heterosexualitet” beskrevs som när en man eller kvinna uppväcks av begär att ha sex, inom eller utom äktenskapet, utan vilja till barnalstrande. Något som alltså då ansågs som något ”sjukt”. Förvisso av en Psykologi, ännu i sin linda och vars huvudsakliga intresse låg i att utforska drömtydning eller fenomen som hypnos.

Själva ordet ”homosexualitet” finns alltså inte i Bibeln. Och kan inte finnas, då den tidens människor inte tänkte på ”sexualitet” på det sättet över huvud taget. Men det innebär alltså att den gång någon hävdar att homosexualitet nämns i Bibeln, har denne gjort en tolkning – inte enbart en översättning – och läser in vår tankevärld över den tankevärld som förmedlas i Bibeltexten. 

Jo – det finns lagar i Gamla Testamentet som fördömer att ”en man ligger med en annan man som man ligger med en kvinna.” Båda ska bestraffas med döden.

MEN

Pride-armband på min arm

Frågan blir i så fall fortfarande hur du ska tillämpa den lagen, och inte de övriga i samma kapitel, efter att ha läst Apostlagärningarna 15. I korthet – efter apostlamötet i Jerusalem, där man kommer fram till hur Kristna som inte tidigare varit judar, ska förhålla sig till den judiska Lagen, nämns inte ”sex med andra män”. (Eller förvisso, kvinnor som har sex med kvinnor).

Det finns här de som vill mena att ”men det bryter mot den Bibliska idén om äktenskapet som mellan en man och en kvinna, av fri vilja. Alltså är det fortfarande synd.” Men även detta argument faller, snabbt, på sin egen orimlighet.

För den som hävdar en sådan bild, måste då bortse från alla andra bilder av äktenskap i Bibeln.

Månggifte förekommer, exempelvis redan från innan att Lagen ges men fortsätter sedan framöver. Det fördöms aldrig. Rut, en invandrarkvinna, får rådet att gifta sig rikt – inte av kärlek – av Noomi (och blir därmed Kung Davids farfars mor). Tidigt i historien är alla ledande män endogama (de gifter sig enbart med släktingar), men kan ha bihustrur – exempelvis Jakob/Israel. Men, som sagt, det är ett bruk som luckrats upp betydligt när vi kommit fram till Noomi och Rut. Men monogami var fortfarande inte en norm. I stället var många fruar synonymt med rikedom. David hade 700 hustrur och 300 bihustrur i sitt harem – ett harem där kvinnorna förvisso var gifta, inte rena sexslavar (som hans son Salomo), men däremot ofta ”erövrade” i krig och utan att kunna välja själva.

Jesus Facepalm

Den kultur av monogama äktenskap som varit en kristen tradition, har inget alls med Bibeln att göra, per definition. Inga bud finns att ett äktenskap ska enbart innehålla två personer eller så. I stället är det en grekisk-romersk tradition. Och det var i den världen som kristendomen kom att växa fram.

Ja, det finns absolut texter som förordar kyskhet. Ja, det finns absolut texter som talar om äktenskapet som livslångt. Och så vidare. Men det tar inte bort de här andra texterna. Och då tar jag inte ens upp mer problematiska texter som rör äktenskap mellan nära släktingar (eller riktigt tidigt – syskon, om vi läser 1 Mos bokstavligt). Den som vill tala om ”Det Bibliska Äktenskapet ™” i singularis, har därför ett pedagogiskt problem framför sig. Mellan Bibelns pärmar finns exempel på en massa olika sorters äktenskap, som dessutom utpekas som välsignade av Gud. Det rör sig om åtminstone omkring 1500 års utveckling.

Så frågan som rimligen måste ställas är ifall det finns en Biblisk norm för formen av ett äktenskap – och här hävdar jag nej – eller om det snarare handlar om bibliska värderingar för ett äktenskap; att inte behandla någon illa som står i beroendeställning, att inte utnyttja någon, att vara trogen de löften man ger varandra när man gifter sig, osv.

Det finns dock något som Bibeln är supertydlig med – sexuella övergrepp är en styggelse. Och det kommer jag säkert få skäl att återkomma till, när nu ett antal arga (det förutsätter jag) kommer att fylla upp kommentarsfälten.

Men faktum kvarstår – Bibeln har inte en definition på äktenskap. Och homosexualitet, som vi tänker på det, nämns inte alls.

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Själavård, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | 26 kommentarer

Frälsningen, dopet och Anden – ett pyttelitet grundtextstudium

Jag inser att jag kanske måste ändra min sakramentssyn.

Det här är en insikt, nu, efter enbart någon minut av reflektion över texten i Apg 2:38

”Πέτρος δὲ πρὸς αὐτούς, Μετανοήσατε, [φησίν,] καὶ βαπτισθήτω ἕκαστος ὑμῶν ἐπὶ τῷ ὀνόματι Ἰησοῦ Χριστοῦ εἰς ἄφεσιν τῶν ἁμαρτιῶν ὑμῶν, καὶ λήμψεσθε τὴν δωρεὰν τοῦ ἁγίου πνεύματος: ”

Som min svenska Bibel2000 översätter

Petrus svarade: »Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.

MEN

Jag bävar nu och skulle därför behöva kloka och goda exegeter vid min sida när jag gör min egen översättning. För jag tror att översättningen inte säger samma sak, exakt, som grundtexten här.

Min översättning är i stället (och jag försöker göra det så ordagrant som möjligt för att skillnaden ska vara tydlig):

… Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn för befrielsen från era synder och ta emot gåvan Den Helige Ande.

Det är tre pyttedetaljer, men de kan alltså göra skillnad på hur jag (och säkert fler) talar om Frälsningen, Dopet och Anden. Så, mina superkorta poänger:

Först och främst prepositionen εἰς – eis – som Bibel2000 och många, många andra översätter ”till förlåtelse”, men som jag översätter ”för befrielsen”. Läsningen blir här helt beroende av översättningen av den här prepositionen.

Blir vi frälsta för att vi är döpta
eller blir vi döpta för att vi är frälsta?

Det andra som möter oss i översättningen är något som min gode vän och storebror i Kristus, Lennart Lundberg, uppmärksammade mig på. Orden ” får ni” saknas i grundtexten. Det finns alltså inte ett orsakssamband mellan dopet i vatten och Andens utgjutande.

Det är till och med ett imperativ i texten ”ta emot” – inte ett ”då får ni ta emot”.

Och slutligen ”som gåva”. Ordet ”som” finns inte med i texten. I stället är andra satsen ”och ta emot gåvan Den Helige Ande”. Inga ”som”. Inga ”då”. Inga ”så att ni får”.

Förlåt om det här är supernördigt. Jag bara slogs av att jag måste ompröva min syn på dopet. För här framstår plötsligt Frälsningsarméns lära som den rätta; dopet i sig vare sig renar eller förmedlar något. Dopet sker för att påminna och vittna om något som redan skett i den kristnes liv. Jag finner mig alltså av Skrifterna överbevisad och måste ompröva mitt eget förhållningssätt till dopet.

Herre – sänd mig goda exegeter och utgjut av Din Helige Ande i min själ, så att jag bättre kan förstå det här!

Publicerat i Exegetik, Sakramental teologi, Språklig Exegetik | Etiketter , , , | 2 kommentarer